Tankar om svunna tider

Så är det vecka åtta igen, tänkte inte på att när jag slutade gymnasiet så slutade också det som man alltid tog förgivet den här tiden på året.

SPORTLOVET

Efterlängtat, första avbrottet från plugget efter julen, vad finns nu att se fram emot? Sommaren, javisst, men då ska man ju jobba, iaf om man hade tänkt att ha en chans att överleva, eller egentligen för att överhuvudtaget ens kunna leva.

Efter sportlovet så kommer den eviga hetsen på ett bra sommarjobb, inte bara på ett roligt ställe utan lönen ska ju vara dräglig med. Ungdomar som kastar sig över vilka lågavlönade jobb som helst oh arbetsgivare som utnyttjar den fria arbetskraften till maximum.

Ska läsa en bok den här veckan i ren protest över att sportlovet numera inte existerar för mig,

Brott och Straff och någon skit bok, låter som en plan...ska till och med övertala min bror att spela kort med mig så att vekan blir complete. Egentligen är det konstigt vilka vanedjur man är. Så fort det inte är som förra året så märks det och som Mattis i Ronja Rövardotter sa så "fattas det mig" Jag saknar det som inte är där med borde vara.

Jag är skit trött på köttbullar på julbordet men utan dem är det ingen jul, utan sportlov hur ska det då kunna bli vår. Sportlovet är ju en symbol över att vinter börjar lida mot sitt slut och våren nalkas. En symbol för att man faktiskt tagit sig igenom den svartaste månaden på året, inte bara finansiellt utan också känslomässigt. Mörkret och tyngden efter julen, att kämpa sig tillbaka till skola och jobb efter någon vecka av ledighet och slappa dagar.

Nej, hur mycket jag än älskar nya och nyskapande traditioner så måste jag nog erkänna att jag vill hålla fast vid vissa gamla saker ändå. JAG ÄR EN VANEMÄNNISKA.

Okej, jag erkänner!!!